Så kom han äntligen.. Vår lilla Prins..

På torsdag morgon hade jag fruktansvärt ont i hela magen, så ont att det slutade med en alvedon och ner i sängen igen.
Sov ett par timmar och vaknade upp någorlunda piggare.
Dagen löpte på och jag gjorde som vanligt, i princip ingenting :)
Andreas kom hem ifrån jobbet och jag berättade att "lillen" i magen inte hade rört på sig så mycket.
Timmarna gick och det blev kväll, fortfarande inga rörelser ifrån den lille. Började bli lite smått orolig.
Drack en massa kallt vatten och bökade med magen. Gick och lade mig i badet och hoppades på att den värsta smärtan skulle lägga sig.
Kvällen gick och kände fortfarande inte av bebisen i magen.
Andreas sa till mig att ringa in till förlossningen och prata med dom, vilket jag gjorde.
Vi fick komma in till förlossningen för att göra ett ctg och se så allt var som det skulle.
Vi åkte in vid 1 tiden på natten.
Under ctg visade det sig att bebisen inte mådde bra i magen. Han var väldigt slö och rörde inte på sig speciellt mycket. Hans hjärtljud sjönk ner till drygt 50 ett flertal gånger. Efter att ha legat i ctg nån timma, ville läkaren göra ett Ul för att se vad som var fel.
Hon kollade flödet ifrån navelsträngen, som var bra och hon kollade även fostervattnet som också var bra.
Ingen navelsträng som låg runt halsen, men trots detta så var bebisen inte så aktiv som dom ville att den skulle vara,
Jag passade även på att fråga om "snoppen" var kvar, vilket hon visade att den var :)
Efter en halvtimmas undersökningar med UL, fick vi veta att vi skulle bli kvar.
Vi fick ett rum inne på BB där vi fick ligga i ctg mesta tiden.
På fredag morgon när rondpersonalen kom var dom fortfarande oroliga över de dåliga hjärtljuden och skulle återkomma med mer information när dom hade pratat igenom det här och kommit fram till ett beslut om hur dom skulle göra.
Men när dom sa att dom inte visste vad som var fel och inte kunde göra något för bebisen i magen, utan var tvungna att få ut honom för att kunna hjälpa honom så knöt det sig i magen. Vad var det som var fel ? Varför mådde han inte bra därinne ?

Mitt på dagen fick vi permission. Jaa, vi fick lämna sjuhusområdet, men bara 3 timmar.
Vi åkte iväg till affären och kollade lite bebisgrejer och så han vi med en fika nere på stan med bebisens famor, farfar och farbröder. Andreas njöt av sin kffe och bulle och jag satt där, supersugen, men fick fortfarande inte äta.
Tiden rann iväg och det var dags att återvända till sjukhuset.

Framåt fredag kvällen fick vi besked om att dom skulle sätta igång oss och att vi senast på måndag skulle ha våran bebis hos oss. Vilken chock det blev. Det var ju nästan 1 månad kvar och var vi verkligen beredda på det redan nu ?
Vi hade inte hunnit göra iordning allt hemma, så tankarna flög runt i huvudet..

Men glädjen över att veta att snart är han här, att snart håller vi vår underbara lilla bebis i våra armar,  blev glädjen så stor att man nästan glömde bort allt det dåliga. Längtan efter honom bara växte.
Ville ha honom ute nu !

Vi fick ligga kvar i ctg och jag fick fortfarande inte äta något så dom kom in med dropp.
 Nu var jag hungrig som en gris, som bara en gravid kvinna kan vara ;)
På Lördag morron kom dom in och berättade att jag snart skulle bli igångsatt. Men då bebisen mådde sämre under mina sammandragningar var dom osäkra på hur han skulle klara förlossningen.
Jag fick komma in på förlossninge där dom skulle göra ett "stress-test". Jag fick ett dropp som skulle sätta igång "falska" värkar för att se hur bebisen skulle klara det. Meningen var att jag skulle ligga i 1 timma, men redan efter 10 minuter fick dom avbryta. Den lille i magen tyckte inte om det här och hans hjärljud damp än en gång ner för lågt.

Vi fick komma tillbaka till vårat rum och väl därinne fick jag en lite dos "gel" som skulle hjälpa till att "öppna" mig.
För att vara på den säkra sidan och inte förvärra det för bebisen, gav dom en liten dos.
Dagen gick och jag fick fortfarande inte äta något. Kände mig jätteslö och hängig.
Andreas var med mig på BB hela tiden, förutom när han åkte hem för att duscha, äta lite och packa en väska med rena kläder. Nu var det ju ett faktum, vi skulle få våran bebis senast på måndag !

Jag var så glad över att ha min underbara pojkvän, pappan till vår son, vid min sida hela tiden.
Han höll mig lugn, kontrollerade ctg kurvorna konstant och fick mig att känna mig trygg.

Så var Lördagen över.. Skönt. Det hade varit mycket att smälta och ta in.

Söndag morgon.. helt slut. Vrålhungrig.
Dom kom in vid 8 snåret och vi fick återigen ligga i ctg.
Timmarna rann iväg och efter lunch kom dom in och satte en "ballong".
Dom för in en katetersland som dom fyller med vätska. Sen drar dom i den en gång i timman för att "lura" krppen att det är bebisens huvud som är på väg ut.
Efter många jobbiga timmar var det färdigt.
Dom kom in och kontrollerade så att jag hade börjat öppna mig, vilket jag hade.

Så vid klockan 18 bar det av till förlossningen. En massa slangar och infarter kopplades och självklart ctg.
Smärtan tilltog allt mer och jag tyckte det var jättejobbigt. Vi hade varit där så många dagar nu att det hela kändes jobbigt och drygt.
Jag fick den första dosen smärtstilland.. en spruta petedin. Tyckte inte det hjälpte mig något, så jag tog till syrgasen.
Barnmorskan vi hade tyckte inte jag använde syrgasen på rätt sätt, så hon höll den fast vid mitt ansikte, vilket ledde till att jag sög in så pass mycket att jag blev alldeles yr. Andreas "försavnn" mer och mer och jag kände mig som om jag precis hävt i mig en flaska whiskey.
Jag slängde iväg syrgasmasken och försökte med andning istället. Andreas satt brevid mig och höll mig i handen och föröskte få mig att andas in och ut, vilket inte var det lättaste. jag tyckte det var skönare att hålla andan, knäppt.
Jag fick världens utskällning och dom skrek åt mig att inte hålla andan, att det bara blev värre.
Alla som har födit barn, eller iaf dom flesta, vet att man kans´ke inte tänker på det smartaste sättet under en förlossning.
Jag hade en sån smäta över hela ryggen.. Det gjorde så ont att jag trodde den skulle gå av.
Varje gång dom smekte mig över ryggen, kändes det som dom höll en vikt på 2 ton.
Vid klockan 21 var det dags för skiftbyte. Då hade jag så fruktansvärt ont att jag stod på golvet och låg över sängen med överkroppen.
Men huvudet nerborrat i sängen låg jag tills läkaren kom in och skulle kontrollera hur mycket jag hade öppnat mig.
Jag fick lägga mig i sängen igen och skrek av smärta, hemska smärta.
In kom en narkosläkare som skulle sätta EDA-bedövning.Vilken befrielse !
Jag var helt bedövad från midjan och neråt, helt slut i huvudet och låg återigen med huvudet nerrborrad i sängen och med benen ståendes på golvet.
Värkarna kändes, men var inte alls lika svåra och jobbiga som innan. Ryggen värkte något fruktansvärt och tyvärr tog inte EDAn bort det.
Jag tittade på klockan, 1 timma hade gått, trots att det bara kändes som 5 minuter.
Andreas stod framför mig och kämpade på han med. I efterhand har jag fått höra att han baddat mitt huvud, min panna, med vatten.. Skäms så att jag inte minns det.
Under dom gångerna som personalen gick ut ur rummet, på min begäran, har han hållt stenkoll på ctg-kurvorna och larmat in personalen vaje gång hjärljuden har sjunkit.
Efter varje kontroll har jag skickat ut dom igen och Andreas larmat in dem igen. Sista gången gick dom adlrig ut, utan stod i dörröppningen. Tur var väll det för rätt var det var så damp hjärtljuden ner väldigt mycket och jag fick lägga mig i sängen.
Läkaren kollade hur mycket jag hade öppnat mig och såg huvudet. Hon skrek efter sugklocka, en tång, mera folk och en barnläkare.
Kan säga att jag fick lite panik och Andreas med. Han ställde sig brevid mig och höll mig i handen.
Han föröskte få mig att lugna ned mig och andas ordentligt. Min hjälte :)

In kom en massa folk och samlade sig i rummet.
Läkaren sa till mig att krysta och jag fattade nog inte riktigt det. "Va, ska jag krysta" ?
Vad nu, ska jag föda barn !?
Helt ovetande om hur man gör, försökte jag mig ändå på en krystning. Sen sa hon till mig att vänta.. jaha, det var ju lättare sagt än gjort, så jag krystade en gång till och på den tredje krystvärken drog Hon ut honom med en tång.
Ett litet skrik hördes och tårarna fylde ögonen. Vad var det här ? Mitt barn, vårt barn.. Vårt älskade barn.
Hon höll upp honom, vår lilla son, mot barnläkaren och frågade om han ville ha honom nu, men han sa bara att det inte behövdes, han såg jättefin ut.
Läkaren skulle lyfta upp honm på mitt bröst, men han kom inte längre än till naveln. Navelsträngen var lite för kort, så pappa fick ner och klippa på en gång.
Sen fick jag upp vår lilla son på bröstet och han vår såå fin.
Jag tittade på det här lilla knytet, som tittade tillbaka på mig.. Pappa satte sig brevid oss i sängen och beundrade sitt lilla mirakel, sitt livsverk.
En liten mössa kom på hans huvud och jag pussade honom..
Han letade upp bröstet och åt lite. Sen gav jag honom till pappa, som fick hålla sin lilla son för första gången.
Jag såg hur det lös av stolthet i hans ögon. Det värmde så i hjärtat, i hela kroppen.

Sen var det dags för resterande att komma ut. Vi fick se det som hade varit vår bebis "hem" i magen.

sen var det dags för vägning, mätning och kontroll.
Han låg där, så vacker, och kikade runt med sina vackra ögon och den där lilla tungan som stack ut ur munnen hela tiden. Han grät ingenting. Bara spanade runt och kollade på mamma och pappa.
Pappa var så betagen att han inte kunde släppa hans lilla hand :)

Så nu var han äntligen här.
Klockan 22:39, den 16 November 2008, kom han ut.
47 cm lång, 2630 gram och helt perfekt.

En dag vi aldrig kommer att glömma.
Dagen då vi blev stolta föräldrar till vår älskade Axel


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback